Skip to content

Borttappad potential i Finlands unga vuxna

Min “karriär” som självutnämnd talesperson för utstötta unga vuxna fick sin början i början av 2010-talet då jag började lägga märke till en växande grupp unga som helt enkelt givit upp allt hopp om att klara sig i samhället. De isolerade sig från världen så gott de kunde. De var i stark kontrast till medians stereotyp av utstötta unga, som närmast omfattade en bild av slappa unga som hellre drack öl på socialstöd än gick i skola eller på arbete.

Efter att jag hållit temat framme i samband med riksdagsvalen 2011 fick jag inspirationen att göra ett dokumentprojekt i “slow journalism”-stil. Jag ville likt en djuphavsexpedition in i de berörda ungas värld för att hämta med mig material till resten av världen. Projektet fick namnet “Skrymslen” (finska: Komerot – kadotettujen nuorten tarinoita), som illustrerar dessa ungas levnads- och boendesätt.

Projektet lyckades förhållandevis väl och materialet har sedan dess varit på Finlands TV flera gånger, i en stor skala tidningar samt gett upphov till en utställning och en bok, som såldes slut ganska fort. Projektet lyckades också med att i allmän diskussion namnge denna grupp “skrymslen”.  Gruppen hade tidigare helt saknat namn i vår mediadiskussion. I Japan kallas de “hikikomori”, i engelskspråkiga land kanske “shut-ins“.

I och med detta har jag talat en hel del i media samt blivit inbjuden till de relevanta seminarier inom socialbranschen och allmänförvaltningen både som publik och talare. Förutom den statistikanalys jag gjorde i samband med projektet Skrymslen, har både mina föredragstillställningar och de seminarier jag besökt vidareutvecklat min uppfattning om fenomenets problematik och detaljer till den grad att jag inte längre vet någon annan i Finland som vore lika insatt specifikt i frågan om “skrymslen” – socialt utstötta, självisolerade vuxna ungdomar – på detaljnivå. Någon egentlig utbildning i socialbranschen har jag inte, även om jag gjort frivilligarbete och sommarjobbat på Helsingfors ungdomscentral med olika minoritetsungdomar.

Några upptäckter jag gjort under åren 2010-2013 har jag närmare behandlat i mina föredrag, men jag vill ta upp dem även här för att skapa mer diskussion om relevanta frågor. Jag har nämligen blivit frustrerad över att de diskussioner som först i media och politiken om och om igen åker på villovägar.

  • Det handlar inte om ett rusmedelsproblem. Definitivt existerar unga arbetslösa med rusmedelsproblem, men bland de socialt utstötta ungdomar jag bekantat mig med är rusmedelsbruket i medeltal t.o.m. mindre än hos befolkningen i allmänhet. Rusmedelsproblem i samhället verkar dessutom snarare uppstå som en konsekvens av hopplöshet och ekonomiska eller sociala problem. Däremot kan problemen dock leda till en ond cirkel. Viktig är ändå att förstå, att fokus endast på rusmedelsbruk inte fungerar.
  • Skrymslen vill i allmänhet arbeta – i princip. De helt enkelt antingen saknar arbetsförmåga eller passar inte in i formen på arbetsmarknaden som t.ex. lång arbetserfarenhet eller högskoleutbildning (speciellt på kommunsektorn) – även om flera av dem har relevanta kunskaper i praktiken. Ett annat hinder är att ett hopp ur skrymslelivet direkt in i ett nine-to-five -arbetsliv ofta är orealistiskt och en progressiv ökning i arbetstakt behövs. För tillfället existerar ingen enkel metod för att stegvis involvera en arbetslös ung vuxen i arbetet på ett företag i Finland. Finlands labyrint av lagar och stadgor ger helt enkelt inte rum åt en högre sysselsättningsgrad hos dessa ungdomar. Diskriminationen är strukturell.
  • Flera skrymslen har en utbildning eller högskolestudier. Ofta lyfts tvångsplacering i skolor som en lösning på utstötta ungdomars problem, men kan i sitt oförstående för individens behov och problem i värsta fall bara leda till förvärring av livssituationen, leda till onödiga kostnader för skolor och orsaka socialt problematiska återkrav av studiepenning som går hand i hand med psykiska katastrofer. Utbildning är endast en lösning på brist av kunskap (med efterfrågan).
  • Arbetslivet har förändrats och förändras ständigt. Ofta lyfter äldre generationer (speciellt politiker) upp tips om arbetsansökan åt de unga, som i struktur representerar hur samhället sett ut 30-50 år sedan. Tipsen gäller helt enkelt inte längre den värld där unga i dag söker arbete och navigerar samhället. Istället borde Finland speciellt politiskt ta i beaktande de förändringar som skett och de förändringar vi kan förvänta oss i arbetslivets struktur. Finland är inte längre ett agrarsamhälle där det finns ett behov att vakna klockan 5 på morgonen. Finland är inte heller längre ett industriellt samhälle där man ska utbilda standardiserade fabriksarbetare på löpande band.

Jag vill med ovannämnda argument poängtera att problemet om ungdomsarbetslöshet både bland skrymslen och andra ungdomar i huvudsak är strukturellt, och strukturerna av historisk härkomst. Strukturella problem är i princip triviala att lösa, men i dagens intresseförsvarspolitik verkar den politiska viljan saknas.

Artikeln har tidigare publicerats av De Ungas Akademi.

Den tryckta boken “Komerot” är slutsåld, men finns att köpa som elektronisk bok på IVA Kustannus webbutik för priset 12,49€.

Lilja Tamminen är företagare, skribent och kommunalpolitiker samt har föreläst om skrymslen runtom Finland sedan hösten 2012. Lilja ställer upp som riksdagsvalskandidat på våren 2015.

Published inPå svenskapolitiikka

Be First to Comment

Vastaa