Kuten olen aiemmin ilmaissut, olen turhautunut Suomen päivänpolitiikkaan, minkä johdosta olen päättänyt purkaa kirjoituskutinaani johonkin positiivisempaan. Samalla lukijakuntani pääsee tutustumaan minuun toisella tavalla.
Som jag tidigare skrivit, är jag utled på finska dagspolitiken, varav jag beslutit använda min skrivklåda till att berika Internet med innehåll jag i flera år saknat själv. Samtidigt kan min läsarkrets bekanta sig med mig på ett nytt sätt.
”Paheellinen” jazz saapui Suomeen ensi kertaa jo 1895, mutta vasta 1920-luvulla sanaa alettiin käyttää laajemmin. Aluksi sanaa käytettiin kuvaamaan kaikenlaista avantgardistista rytmimusiikkia. 1930-lukuun mennessä jazz oli jo Suomessa laajemmin tunnettua. Jazz oli urbaania ja ”hipsteriä”, minkä ymmärtäminen nykypuitteissa edellyttää käsitystä siitä, mitä senajan musiikki muutoin oli.
Bossa nova vuorostaan on 1950-luvun lopulla Brasiliassa kehittynyt musiikkilaji, jota voi luonnehtia jazzin ja samban fuusioksi. Se tuli laajemmin suosituksi 1960-luvun alussa, jolloin myös ensimmäiset suomalaiset muutamat levytykset ilmestyivät.
Tyylipuhdasta bossa novaa on Suomessa ennen vuosituhannen vaihdetta tehty varsin vähän suhteessa jazzin yleiseen suosioon. Voikin olla, ettei suuri yleisö 1960-luvulla edes tajunnut kohtaavansa bossa novan, ”uuden tyylin”.
Den ”fördärvande” jazzen anlände först till Finland ca. 1895, men termen var stort sätt främmande fram till 1920-talet. Till en början användes ”jazz” för att beskriva all avantgardistisk rytmmusik. På 1930-talet var jazz redan bättre känt i Finland. Jazz associerades med allt urbant och i nuterminologi ”hipster”. I dagens läge kan associationen kännas främmande, men man förstår den mycket bättre om man är bekant med vad samtidsmusiken då var.
Bossa nova är en i slutet av 1950-talet populariserad brasiliansk musikstil, enslags fusion mellan jazz och samba. Bossa novan blev bättre känd i början av 1960-talet, då också de första finska inspelningarna gavs ut.
Det har getts ut förhållandevis lite bossa nova i Finland före millenniumskiftet i jämförelse med hur populärt jazz i allmänhet varit. Det kan väl hända, att den stora publiken inte alls var medveten om att de stött på bossa nova, den ”nya stilen”.
Laila Kinnunen – Epävireiset sydämet (1962)
Nopeatempisempi sovitus Antonio Carlos Jobim:in klassikosta Desafinado (”epävire”). Julkaistu myös samana vuonna Laila Kinnusen laulamana ruotsiksi, joskin pidän tätä versiota laadukkaampana.
En livligare anpassning av Antonio Carlos Jobims klassiker Desafinado (”ostämma”). Även getts ut på svenska samma år under titeln ”Stänk av dissonans”, fast jag tycker mer om den finska versionen..
Epätasaisen laatuinen, jopa kiireisen oloinen tallenne Jobimin hitistä, joka julkaistiin vain vuotta aiemmin.
En inspelning av ojämn kvalitet som ger en känsla av spontan oplaneradhet. En snabb utgåva; orginalet gavs ut bara ett år tidigare.
Laila Kinnunen – Hymy, kukka ja rakkaus (1965)
Suomennos Jobimin kappaleesta Meditação. Vuonna 1965 Kinnusen laulutyyli oli siirtynyt iskelmämäisemmäksi.
En finsk översättning av Jobims stycke Meditação. Vid år 1965 hade Kinnunens sångstil blivit mer schlager-lik.
Eino Grön on laulutyyliltään vahvemmin perinteinen suomalainen tango- kuin jazzlaulaja.
Eino Gröns sätt att sjunga är mer likt finsk tango än typisk jazz.
Carola lauloi yllättävän hyvin portugaliksi Jobimin (1961) kappaleen.
Carola sjunger förvånansvärt bra Jobims stycke från 1961 på portugisiska.
Toinen työ olisi etsiä suomalaisesta 1960-luvun musiikista eurooppalaiset yé-yé -vaikutteet, jotka olivat vahvempia ajan Ruotsissa. Vaikka nämä yllä mainitut popin naistähdet olivat ymmärtäneet mikä Euroopassa oli coolia, Suomessa otettiin melko suoraan brittiläiset ja amerikkalaisetkin vaikutteet rock&rolliin.
Ett arbete per se vore att hitta de europeiska yé-ye -inspirationerna i den finska 1960-talsmusiken. Yé-yé:n var starkare i samtida sverige. I Finland verkar det som om man mycket fort anammat den brittiska och även amerikanska stilen i rock&roll även om de ovannämnda kvinnostjärnorna helt tydligt fattat vad som var cool i dåtida Europa.
Visst hade jag hört Girl from Ipanema sedan barnsben (vem har inte) men jag upptäckte Bossa Nova ordentligt först när jag kring 2003 köpte en Frank Sinatra-skiva och upptäckte att många av mina favoritlåtar var skrivna av Jobim. Vilket geni! Folk borde lyssna mera på Bossa – det är bra för nerverna…